Vill Göteborgs stad knäcka tystnadskulturen krävs ett kontrollsystem som fungerar
Tystnadskulturen i Göteborgs stad är inget mysterium. Den är inte ett psykologiskt tillstånd och den beror inte på att medarbetare “inte vågar än”. Den är ett rationellt beteende i en organisation där det är förenat med risk att säga ifrån och där kontrollen inte fungerar.
Så länge det saknas ett trovärdigt kontrollsystem kommer tystnaden att bestå.
I dag vet många anställda exakt vad som händer när man slår larm. Ärenden fastnar, utredningar drar ut på tiden, ansvar löses upp i organisationen och den som larmat blir problemet. I bästa fall händer ingenting. I sämsta fall får man betala personligen. Det är inte feghet. Det är logik.
När offentlighetsprincipen dessutom inte fungerar inom förvaltningen för funktionsstöd i Göteborg blir problemet ännu tydligare. Handlingar lämnas inte ut, insyn försvåras och grundläggande regler i förvaltningslagen 2017:900 följs inte som de ska. Då försvinner inte bara tilliten internt, utan även den demokratiska kontrollen.
När Justitieombudsmannen i ett sådant läge inleder en utredning återstår i praktiken bara att vänta på ett beslut. Under tiden står organisationen still. Medarbetare tystnar ytterligare och ansvar skjuts på framtiden. Ett fungerande system ska inte behöva JO för att börja agera.
Vill man på allvar få bort tystnadskulturen måste fokus flyttas från värdeord till struktur.
För det första krävs en oberoende kontrollfunktion. Så länge chefer granskar sig själva eller sina kollegor kommer lojalitet väga tyngre än sanning. Kontroll måste ligga utanför linjeorganisationen och ha mandat att ingripa, inte bara konstatera i efterhand.
För det andra måste varje larm följas upp spårbart. Den som slår larm ska kunna se att ärendet tas emot, utreds och avslutas med tydliga ställningstaganden. Otydliga processer skapar rädsla. Uteblivna beslut skapar tystnad.
För det tredje måste ansvar få konsekvenser. En organisation där regelbrott, maktmissbruk eller åsidosättande av lag inte leder till något lär snabbt sina medarbetare att hålla mun. Tystnadskultur uppstår inte av sig själv. Den byggs av konsekvenslöshet.
Slutligen måste skyddet för den som larmar fungera i praktiken. Inte i policydokument. När människor ser att det går att säga ifrån utan att bli straffad börjar fler tala. När de ser motsatsen är tystnaden helt rationell.
Göteborgs stad behöver inte fler formuleringar om öppenhet. Det som behövs är ett kontrollsystem som faktiskt fungerar, även när det är obekvämt.
När kontrollen fungerar minskar behovet av mod. Och först då kan tystnadskulturen brytas.
“Ibland känns det som att tystnadskulturen inte handlar om respekt eller professionalism, utan om att skydda våra politiker från ansvar. När ingen vågar säga ifrån eller ställa obekväma frågor, då förlorar vi något viktigt i demokratin.”
Öppenhet kan vara jobbig – men den är nödvändig.
Publicera kommentar